Masugnsbyn har alltid varit en historiskt betydelsefull plats.
Det var här som Norrbottens första järnmalmsgruva
började brytas för drygt 300 år sedan.
Här följer en kort historik :
Ekorrjakt Snabba beslut Drottningen
gav sitt stöd På Mommas tid Ny Brukspatron
Året var 1642 när bonden Lars Larsson från Junosuando upptäckte
den magnetiska järnmalmen i Masugnsbyn.
Enligt sägen var han ute på ekorrjakt, då hans järnskodda pilspets fastnade i några
stenar vid Rautajoki (Järnbäcken).
Han tog några stenar med sig och visade upp dessa i den 1621 grundade staden Torneå.
Stenarna visade sig innehålla magnetisk järnmalm, magnetit.
Den dåvarande landshövdingen i Västerbotten (Norr-och Västerbotten delades
i två län först år 1810). Frans Crusebiörn blev mycket intresserad av fyndet och lät
i liten skala bearbeta järnmalmen i Masugnsbyn eller Junosuando järngruvor som
platsen kom att kallas. Det sändes även bud till rikskansler Axel Oxenstierna i
Stockholm, som efter Gustav II Adolfs död ledde riket.Rikskanslern, som för övrigt
lär ha varit den som yttrat de numera klassiska orden ¨Norrland hava vi inomvåra
gränser ett indien, blott vi förstå att bruka det¨, var mycket intresserad av det nya
fyndet,
liksom av andra malmfynd i norr. Detta var upprinnelsen till en livlig och omfattande
bergshantering i bygden under mitten av 1600-talet.
Det första, mer ordnade försöket att utnyttja malmfyndigheten gjordes bara efter
ett par år efter fyndet, redan 1644.
Det var borgarna från Torneå som fick rätten att bryta malmen.
De försökte sig också på konsten att bygga en masugn och framställa järn.
De hade dock ingen vana av bergshantering och försöken föll inte så väl ut.
Dessutom saknade Torneåborna de ekonomiska resurser för den verksamhet som
bergshanteringen innebar. De avsade sig därför sina rättigheter.
Köpmannen Arent grape från Stockholm övertog verksamheten. han lät år 1646
bygga en masugn som fungerade. I Masugnsbyn började produceras tackjärn
som sedan fraktades ner till Kengis bruk, 7mil längre ner vid Torneälven.
I slutet av 1646 gav drottning Kristina Kengis bruk dess första privilegier,
som bl.a innebar att bruket i en 2 mils omkrets kunde ta ved för kolning.
Dessutom fick man rätten att utnyttja vattenkraften både i masugnsbyn och Kengis.
Det var däremot svårare att rekrytera arbetsfolk till verksamheten.
Därför fick Arent Grape senare även rätt att mot skälig betalning få arbetskraft
från
Övertorneå socken (tio rotar) mot att dessa inte behövde hålla med soldater eller
riskera att behöva skicka ut folk i krig. För att förmå folk i bygden att arbeta vid
bruket och
gruvan fick Arent Grape ensamrätten att handla med vissa varor, såsom salt, spannmål
och tyg.
Det var bara de som arbetade på bruket som fick köpa av dessa.
Transporterna av mat och material till Masugnsbyn skedde med båt upp efter Torne älv.
Nerför älven transporterades det obearbetade tackjärnet till Kengis, efter att först
ha
transporterats från Masugnsbyn till älven vid Juoppakoski efter järnet väg.
Landtransporterna av varor, tackjärn och även av de stora mängder kol som behövdes vid
masugnarna och bruket skedde huvudsakligen med renar.
Arent Grape hade inte den ekonomiska ryggraden
att driva företaget ensam.Redan 1652 kom därför nya
intressenter med i bilden, bröderna Jakob och Abraham Momma
från Holland. Dessa tillsköt det nödvändiga kapitalet för att
driva vidare verksamheten i Masugnsbyn.
Närså kopparmalmen i Svappavaara hittades år 1654
växte deras intresse för verksamheten i norr.
Av koppar gjorde man främst pengar och under ett par årtionden var Kengis bruk en
lönsam
affär. Bröderna Momma adlades 1669 för bl.a. sina insatser i norra Sverige och erhöll
adelsnamnet Reenstierna.
Den lönsamma kopparmalmen i Svappavaara sinade dock och företaget gick i konkurs.
De båda bröderna dog sedermera helt utfattiga.
Det finns fortfarande ett finskt uttryck från denna epok i Tornedalens historia som lever
kvar i folkmun; ¨Se oli Momman aikhaista¨, (Det var på Mommas tid).
Detta nordliga bruk kom efter Momma-Reenstierna att ägas av ett flertal intressenter.
Det verkade dock vara svårt att i de orostider som 1700-talets början innebar
att få lönsamhet på verksamheten. Åren 1706-09 uppfördes tornefors
masugn, strax söder om Junosuando, dit malm från Masugnsbyn fraktades.
Denna masugn blev dock ett misslyckande och ryska härer förstörde masugnen år 1715.
Efter den första blomstringstiden dröjde det till mitten av 1700-talet då nästa
uppgång
för Kengis bruk och Masugnsbyn inträffade.
Då ägdes bruket av brukspatron Abraham Steinholtz. Tornefors masugn återuppbyggdes
längre nedströms vid Palokorva, på den plats där Torne- och Lainio älvar flyter ihop,
några kilometer söder om Junosuando.
Palokorva masugn var igång fram till 1870-talets mitt och var den sista av masugnarna
tillhörande Kengis bruk som var i drift. Malmen till Palokorva masugn togs från Kiruna,
Svappavaara och Gällivare. Masugnen i Masugnsbyn var i drift fram till 1804.
Idag finns i Masugnsbyn endast en stenlagd grop i marken på den plats där masugnen
fanns.
I Palokorva kan man däremot se delar av masugnens överbyggnad och få en bild av hur
masugnen i Masugnsbyn kan ha sett ut.
Till toppen av sidan !
Rickhard Lantto Masugnsbyn
2000